Kolumn
Strandhugg i Hilma-tänkandets historia
Aili Nenola, 1.6.2006.
I början av september 1997 ordnades i Åbo ett seminarium med kvinnovetenskapens framtid som tema (om jag minns rätt SISSI-seminariet – och det var varken frågan om gerillasoldater eller en viss kejsarinna!). Där redogjorde jag för den finska kvinnovetenskapens historia, men jag frågade mig också i vilken riktning kvinnovetenskapen är på väg. Låt mig citera: ”Åt vilket håll på den finska vetenskapens fält rör sig nu kvinnovetenskapen, när vi snart har nio professurer i ämnet och en stor mängd andra kvinnoforskare, föreläsare och studerande? Hur kunde man utnyttja denna resurs, förutom lokalt, även nationellt och internationellt? Kvinnovetenskap skulle säkert utgöra ett gott huvudämne, men hur tar vi oss dit?”
Nå, vi har fått vårt huvudämne. På den tiden fanns inte begreppet magisterprogram, men i mitt föredrag förutspådde jag möjligheten till ett fungerande gemensamt kvinnovetenskapligt utbildningsprogram i form av ett slags nätuniversitet, där de olika universitetens studerande skulle kunna utbilda sig till experter, forskare och folkbildare. Som stöd för detta utbildningsprogram tänkte jag mig en nationell forskningsenklav som skulle fungera som ett nätverk ledd av en koordinator i ett av universiteten. Forskningsenklaven skulle dessutom ansvara för en doktorsskola, där det skulle finnas plats även för disputerande forskare. Enklaven skulle naturligtvis även fungera som ett slags innovationscenter för olika forskningsprojekt och som framhandlare av finansieringen för verksamheten.
När jag nu ser tillbaka på mitt föredrag kan jag konstatera att kvinnovetenskapens ”utbildningsprogram” existerar i form av magisterprogrammet, i och för sig inte på ett så brett nationellt plan som jag hade tänkt mig, men gemensam undervisning ordnas ändå inom ramarna för Hilma. I praktiken representerar också universitetsnätverket Hilma ett koordinerat ”forskningscenter”, även om den centrala tyngdpunkten snarare ligger på undervisning och med den besläktade uppgifter. Kanske det i framtiden skulle löna sig att bygga ytterligare flera nätverk så att även forskningen kunde utvecklas? Vi saknar åtminstone ett aktuellt kvinnovetenskapligt forskningsregister och centraliserad information om kvinnoforskningens finansieringskällor. Ett register över internationella kontakter och utvecklingen av dessa är redan under planering i Hilma.
Efter de linjedragningar jag har citerat här, frågade jag mig också under seminariet 1997 om ”vi borde låta varje lokal enhet och professor göra det de gör och mötas alltid nu och då på seminarium för att begrunda vart vi är på väg och konkurrera sinsemellan?” Så är det också och så måste det förbli, men tack vare Hilma finns det också ett organiserat samarbete som både studerande och föreläsare kan dra nytta av. Men vad händer då den nuvarande finansieringen tar slut, kommer vi att hitta alternativa modeller för uppehållandet och utvecklandet av nätverket?
Foto: Annika Rauhala
